Del 1: Vår vattenskada och vägen framåt

Del 2: Hög grad av digital kompetens, låg grad av skärmtid

Del 3: Designa för en kultur med människan i centrum

I denna tredje och avslutande del i vår serie om hur vi tagit oss an utmaningen med en vattenskada i pågående verksamhet, ska vi försöka återspegla transformationen av ett konventionellt kontorsutrymme till ett interaktivt makerspace och lärlabb för pedagoger och förskolebarn.

Vår ambition har ju inte bara handlat om att förändra den fysiska miljön utan även att kulturellt omskapa platsen till en resurs som stödjer barns kreativitet och lärande – och även utmana pedagoger och chefer kring sin praktik. Med hjälp av anpassningsbara miljöer som Lego-väggar och utrymmen där man enkelt kan jobba tvärdisciplinärt med estetik, teknik och hållbarhet, har vi strävat efter att integrera pedagogiska verktyg som främjar en praktisk och upptäcktsbaserad inlärningsmetod.

När vi nu i januari 2024 når en etapp där vi kan stanna upp och reflektera, erkänner vi att utvecklingen av en liknande dynamisk miljö är en kontinuerlig process. Man blir aldrig riktigt klar, utan når snarare en milstolpe i en ständig strävan efter förbättring, förnyelse och att möta upp nya behov hos verksamheterna. Så vi bjuder in er att utforska de förändringar vi genomfört och några av de lärdomar vi dragit.

En rundvandring i december

Vi har kontinuerligt filmat våra miljöer och lagt upp i en enkel spellista på Youtube för att spåra förändringarna – små som stora. Man glömmer snabbt hur det såg ut och de processer som ledde fram till olika designbeslut. Filma och lägg upp, och ni får snabbt ett arkiv av filmer att lära er mer av.

En kulbana för att jobba med komplexa ämnen

Under året blev vi inbjudna till Skolverket för att dels föreläsa om AI men även visa upp vår verksamhet på ett popup-Kvasar mitt på torget hos myndigheten, men en av de återkommande frågorna handlade om komplexitet och innovationskultur. Så hur har vi tänkt kring det?

Kultur och komplexitet

Som vi skrev ovan så är miljön viktig ur flera perspektiv och något som vi vinnlagt oss om att skapa en miljö där vi odlar en professionell kultur där man får pröva sina idéer, verbalisera sina tankar, känna trygghet och vara omgiven av kritiska vänner – samt älska att göra misstag.

För att lyckas med detta så har vi från start jobbat med Mitchel Resnicks tankar kring Lågt Golv, Breda Väggar och Högt Tak, och oftast jobbar vi just med barnens miljöer som ska designas tillgängliga och självinstruerande. Se ett exempel här från makerpedagogen Ewa som tänker kring just detta.

Men samma tankar är förstås tillämpbara på oss vuxna också och de miljöer vi har omkring oss. Och något som jag tror är verkligen eftersatt i förskolans värld – designade kreativa miljöer för oss vuxna.

Så för att visa på hur projekt och idéer föds hos oss, och hur vi på olika sätt försöker sprida denna innovationskultur ut i vår verksamheter så kan vi kika på hur kulbanevärlden Kvasarium föddes. En värld som är tänkt att jobba med sagor, konstruktion och AI.

Först lite om bakgrunden:

Exploratorium är världens största science-center och verkligen duktiga på att dokumentera sina olika projekt och sina miljöer. I ett inlägg från 2019 visade de hur de tagit steget vidare med sina kulbanemiljöer. Det här var något som makerpedagogen Ewa snappade upp och ville utforska.

Mot laserskäraren

Ewa tog hjälp av en fantastisk webbresurs som heter MakerCase där man enkelt kan designa och ladda ned ritningar för olika boxar för laserskärare. Vi bollade olika idéer fram och tillbaka, och tog även hjälp av Lekolars Linda Sandin för att spåra olika material och produkter från fotona från Exploratorium.

Sakta med säkert växte en första prototyp fram. Ewa kommer att beskriva status i projektet och hur hon jobbat med barnen i ett separat inlägg, men jag vill fokusera på designprocessen med våra makerpedagoger. Något som vi fastnade för i Exploratoriums modell var just enkelheten där man kunde laborera med många lösa delar; torn, banor, fundament. Men att det också var sinneligt och estetisk tilltalande med ljusstenar och flera trädetaljer.

Här kunde barnen få äga miljön, upptäcka, utforska och experimentera – och inom ramen för en berättelse uppleva något komplext på ett enkelt sätt

1. Observation
2. Idégenerering
3. Prototyping
4. Testning

Fördelen med förskolornas verkstad är att mycket material finns tillgängligt – så när en grov idé om hur kulbanemiljön skulle fungera så skred vi till verket och började skära ut torn och bygga miljön. Sedan fyllde flera makerpedagoger på med idéer där bl a Yoshiko hjälpte till med tillgängligheten och estetiken.

Projektet är fortfarande i sin linda men här kan vi se en första enkel version växa fram där vi vågat testa idéer på en plats som känns trygg, där material finns tillgängligt och där vi har möjlighet att själva växa men där även en grupp kan få tillfällen att växa tillsammans. Alltså lågt golv – breda väggar – högt tak för oss vuxna.

Brené Brown

Något som jag ofta trycker på som processledare är att vi är varandras kritiska vänner, och att vi måste ha förmåga att kunna tempoväxla. Brené Brown är en känd forskare och författare som blev berömd för sitt TED-talk om kraften i att visa sig sårbar, där hon berättar hur sårbarhet kan leda till djupare mänskliga förbindelser och personlig tillväxt. Så ibland kan vi luta oss mer mot kritik och fokusera på det didaktiska hos varandras idéer, men ibland så behöver vi också ha mer hjärta när vi lyssnar in och ger varandra feedback.

Just hennes tankar om sårbarhet kan med fördel användas så här:

• Främjar kreativitet och innovation: Att omfamna sårbarhet tillåter oss att ta risker och utforska nya idéer, vilket leder till mer innovativa och kreativa designlösningar. Just för att du vågar uttrycka dig!
• Förbättrar samarbete: När gruppen känner sig trygg att uttrycka sin sårbarhet främjas ett mer öppet och samarbetsvilligt klimat, vilket leder till effektivare kommunikation och en starkare grupp.
• Fokuserar på användarcentrerad design: Genom att förstå och erkänna egna sårbarheter kan vi också känna mer med användarna (barnen och kollegor), vilket styr designprocessen att vara mer användarfokuserad och inriktad på verkliga behov och upplevelser.

Magnetväggen i entrén

En idé som vi testat är även att bygga en magnetvägg i entrén. Den föddes ur boken ’Make Space’ där de trycker på att hur lätt man kan skapa flerfunktionella och dynamiska ytor. Och i vårt fall så kan man verkligen se hur ytan har många funktioner och användare…

Poängen här är att visa upp organisation och vilka som är på plats, på ett mer levande sätt, med människan i centrum. Vi köpte in en polaroidkamera för att snabbt kunna dokumentera och fånga något intressant, roligt, relevant som händer i lokalen – eller låta barnen få dokumentera något som väckte förundran.

Återigen så lyfter vi fram individerna för att spegla den kultur som råder på platsen. Enkelt, kreativt och inte så allvarligt. Genom att placera aktuella foton på oss skapar vi direkt en personlig kontakt med varje person som besöker verkstaden och vi kan även dokumentera gästerna som en enkel gästbok. Analogt och enkelt. Dessutom har den blivit en spännande yta för barnen att upptäcka, laborera med (ljudpuckarna används flitigt) och även spontan analog programmering med de färgade Lego-magneterna och matchande kuddarna vid bänken.

Vi möter kommande förändringar

Under 2024 kommer vi fortsätta med arbetet kring vår röda tråd där vi väver samman våra parallella och pågående utvecklingsarbeten kring teknik, estetik, språk, tillgänglighet, hållbarhet och TMO. Och jag vill tro att miljön kommer att fortsätta förändras i takt med behoven uppdateras. Men det viktigaste är kanske att vi byggt en kultur som hanterar förändring, kanske till och med omfamnar förändring, även om det kan vara smärtsamt. Men då pratar vi om det och erkänner även dessa känslor… och så bygger vi vidare. 🙂

Med detta inlägg så sätter vi punkt för denna gång i vår bloggserie om boken ’Make Space’ som följt oss på denna omtumlande designresa.