I genomläsningen av boken Design, Make, Play kan vi läsa flera praktikers, forskare, lärares och beslutsfattares forskning, erfarenheter och åsikter inom STEM (Science, Technology, Engineering, Mathematics), makerkultur och ”skapa med IT”. En av författarna, Margaret Honey chef för New York Hall of Science, förklarar i en intervju deras inställning till STEM och att allt utforskande skall vara:

1. Upplevelsebaserat
2. Hands-on
3. Problemcentrerat

Deras devis för boken är…

”Design to discover, Make to create, Play every step of the way.”

I kapitel 5 ”It looks like fun, but are they learning?” (pdf) beskriver personer från vetenskaps- och upplevelsemuseet Exploratorium (M.Petrich, K. Wilkinson, B.Bevan) sitt förhållningssätt till STEM, deras designpraktik samt det raster och ramverk som de använder för att identifiera lärande hos besökarna.

På många sätt kan vi känna igen oss i deras fråga, barnen och vuxna i våra verksamheter i Sundbyberg verkar i hög grad engagerade men lär de sig något? Så vi har tagit oss an uppgiften att skärskåda vår praktik lite närmare, och vi kommer att börja med att låna materialet från Exploratorium. Det här är ett arbete som kommer fortgå under hela nästa läsår.

Indikatorer på lärande från Exploratorium

• 

• 

• 

• 

• 

Indikatorer för lärande och makermindset

En första skiss på ett översatt material till makerpedagogerna i Sundbyberg.

Något som författarna till kapitlet vill påvisa är att om man designar miljöer och tillåter lärande utifrån olika koncept, något som är mer än bara reproducera fakta och färdigheter utan kontext, med projekt och uppgifter som engagerar och bygger på såväl läroplan som de färdigheter som värderas – kan man både ha roligt, hög grad av engagemang och effektivt lärande.

En spontan makerfika precis innan sommaren med forskaren Anna Åkerfeldt

Per Falk, Aicha Yousri, Ewa Söderström och Anna Åkerfeldt (via Zoom) träffades för en första översyn av alla faktorer samt utifrån exempel från makerpedagogers projekt jämföra iakttagelserna med ramverket.

Att vara varandras kritiska vänner

En av våra principer på Kvasar Makerspace är att vara varandras kritiska vänner, att skapa en så trygg miljö att vi vågar och vill, dela med oss och ta emot kritik som får vår praktik att utvecklas framåt.

All förändring leder inte till förbättringar, men all förbättring kräver förändring!

Därför måste vi också våga öppna upp för utveckling, feedback och låta kritiska ögon granska det vi gör – och ständigt påminna oss om att vi inte är våra projekt.

Robotprojektet med Ewa

Ewa har under terminen bl a jobbat med ett robotprojekt där barnen utifrån en bok om robotar inspirerades att bygga en egen robot. Lika delar konstruktion som återbruksfrågor och programmering med makeymakey/Scratch. Det som började med två intresserade barn slutade med sju stycken som var engagerade i slutförandet av projektet.

Utifrån Ewas berättelse kunde vi notera flera intressanta aspekter och ställningstaganden som de gjort. Vid flera tillfällen stötte de på motstånd och utmaningar i form av material- och verktygsfrågor där de fick chansen att såväl göra misstag som misslyckas – vilket ledde till flera ”innovationer” samt även handlingar av ”solidaritet” där de tvingades att samarbeta, testa prototyper och designa om.

Barnen hade olika grader av engagemang men det fanns en stadig grupp som visade hög grad av ”intentionalitet” och vilja att komma i mål med projektet. Och det var en flicka som hade en tydlig vision i huvudet om vad hon ville ha ut av projektet och roboten.

Dessutom fanns det en vändpunkt i projektet där deltagarna inte nöjde sig med resultatet utan önskade koppla in makeymakey och gjorde det svårare för sig själva (”komplexifiering”). Med vilja. De nöjde sig inte med den statiska robot de hade framför sig utan ville lyfta den ett snäpp och interagera med den. De ville öka graden av interaktion, och därför önskade de att man skulle lägga till olika ljud och effekter. Något som de inspirerats av i ett tidigare projekt, och de visade återigen prov på ”Solidaritet” och ”Engagemang” i sitt konstruktionsarbete.

Kulbanelabyrinter med Aicha

Aicha har under terminen haft en hel del större utvecklingsprojekt kopplat till Lego, men under mötet redogjorde hon om ett intressant lärande och ett individuellt projekt kopplat till ett enskilt barn.

Mest i förbigående hade Aicha och Per pratat om hur programmeringsprojekt kan designas och presenteras i verksamheterna. Där nämndes bl a att man kan bygga en kulbana på en legoplatta, där uppdraget blir för barnen att designa en labyrint för en kula, med start och målgång. Där barn kan lära sig allt från skissa på en lösning, bygga prototyp, tänka i sekvenser och även jobba med logik och problemlösning på en abstrakt nivå.

Aicha hade i sin barngrupp ett barn som på många sätt längtade till skolan och var ”klar med förskolan”, där hon en dag mötte hans frustration med en ny utmaning. ”-Vad sägs om att bygga en kulbana på en legoplatta?”. Det blev ett projekt som höll terminen ut.

Aicha la endast vissa grunder och principer för honom, men lät annars honom upptäcka möjligheter och begränsningar med materialet själv. Pojken visade mycket hög grad av ”Engagemang”, i såväl längd, uthållighet och intensitet. Det fanns en mycket hög grad av frustration hos barnet – men han lyckades också tygla den och kanalisera det i en riktning i projektet. Vrida om det till positiv skaparenergi. Dessutom fanns det ett tydligt ägarskap (”intentionalitet”) i idén och projektet, där pojken efter avslutat projekt krävde att få ta hem slutprodukten då han jobbat med den i veckor.

En mycket intressant vändning i projektet var när Aicha introducerade idén om att byta material (”komplexifiering”), återanvända principerna från den tidigare kulbanan i Lego men att bygga om designen med återbruksmaterial. Här engagerades även vårdnadshavarna, så under en helg så jobbade pojken hemma tillsammans med sina vårdnadshavare för att diskutera och ta fram en första skiss på hur banan skulle se ut.

Den färdiga produkten byggdes senare av träplugg från IKEA och en träskiva från en gammal tavla.

Under hela projektet så väljer Aicha att lyssna in pojken i större grad än att komma med förslag och lösningar till honom. Projektet kantades av utmaningar, misstag, misslyckanden och frustration men även enorm skaparglädje, energi och nyfunnen känsla av sammanhang.

Reflektion

Design

Anna påpekade även ett par mycket intressanta saker angående design, vilket har koppling till hennes tidigare forskning och mycket av hennes praktik.

När vi tänker design av saker, generellt i allt från lärmiljöer till robotar/kulbanor, så kan man tänka medveten och omedveten design. Men olika saker påverkar resultatet. T ex:

• Material
• Resurser
• Vuxna
• Omgivningen och kontexten

Om vi nu gör alla dessa saker, designar vi omgivningen på ett sådant sätt som gör att faktiskt barnen kan lyckas ta sig an materialet/uppgiften? Eller finns det i kulturen och miljön omedvetna designval som hindrar barnens, kollegornas och kanske hela verksamhetens lärande?

Är vi pålästa nog för att kunna ställa rätt frågor, uppmuntra eller utmana dem på rätt sätt?

Metareflektion från pedagogerna

Både Anna Å. och Per F. påpekade att både Ewa och Aicha hade ett mycket naturligt metareflektivt förhållningssätt till och i sin praktik och agerade snabbt och konsekvent i projekten. Grundinställningen var att barnen, i största möjliga mån, själva skulle lösa situationerna där de kört fast.

The process of becoming stuck and then “unstuck” is the heart of tinkering. It is in this process that authorship, purpose, and deep understanding of the materials and phenomena are developed.

I kapitel 5 It looks like fun, but are they learning? ur Design Make Play

Självklart fanns de hela tiden vid barnens sida, men via ett sokratiskt samtal lotsades barnen fram till en punkt där de kunde analysera problemet och göra ett nytt försök. I vissa fall så hade inte makerpedagogerna själva kunskap eller en idé om hur de skulle ta sig vidare, men återigen så skedde ett samtal där barnens idé, kunskap och autonomi togs på största allvar.

Vi enades om att det vore bra att plocka fram någon typ av frågebatteri som skulle kunna hjälpa oss vidare, men även inspirera andra. Dels gör det arbetet att jobba med ett ramverk som ”Makermindset, indikatorer för lärande” enklare, men det känns som om vi skulle förmedla grundsynen och våra försanthållanden till ämnet. Det handlar mer om processen att gå från ”Stuck” till ”Unstuck” samt alla de frågor och förhållningssätt vi möter på vägen.

Låt oss återkomma till detta ramverk i höst, men vilken ynnest det är som processledare att få jobba med Aicha och Ewa samt att ha följeforskning via Anna och Sophie. Bättre kritiska vänner kan man inte få.