Artificiell Intelligens och demokratiska perspektiv

Det här är ett av flera inlägg i en bloggserie där Kvasars utvecklingsledare Per Falk och Sundbybergs förskolors projektsamordnare Caroline Örtlund tänker högt och resonerar utifrån hur vi kan förhålla och positionera oss i inom förskola utifrån samhällets digitalisering i allmänhet och AI i synnerhet. Håll till godo!

Del 1: Om digitalitet och vår relation med AI

Del 2: Artificiell Intelligens och demokratiska perspektiv

Vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet

”Utbildningen ska alltid vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet” i alla undervisningsformer (Skolverket, 2010). Låt oss lite kort bena ut vad det betyder.

Vetenskaplig grund innebär helt sonika att den undervisning som bedrivs ska vara grundad i vetenskapliga studier och relevanta forskningsresultat. Beprövad erfarenhet innebär att kunskap och tillhörande praktik har prövats och omprövats av de som arbetar och är verksamma inom förskola och skola. Det blir ett komplext uppdrag för förskolan att förhålla sig till vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet utifrån ett fortfarande relativt nytt och samtidigt framåtsyftande och innovationsrikt område som digitalisering och digital kompetens i förskolan. I synnerhet när vi pratar om aspekten hur vi människor samverkar med de digitala verktygen.

I vilken grad kan vi anse exempelvis AI-tekniken vara beprövad, alltså prövad och omprövad, för undervisningen i förskolan som en del i den adekvata digitala kompetensen? Hur förhåller vi oss i vårt alldagliga liv till redan befintliga digitala verktyg? Anpassar vi verktygen efter våra behov -eller är det så att vi anpassar vårt levnadssätt efter verktygen? Hur vi positionerar oss till de digitala verktygen är nämligen relevant för hur vi pratar om dem i undervisningen med barnen. I den här texten kommer jag resonera kring hur den digitala kompetensen obönhörligen blir en del av förskolans kompensatoriska uppdrag och sålunda även demokratiuppdraget.

Förskolans uppdrag

Förskolan har inom ramen för det kompensatoriska uppdraget ett ansvar att utjämna skillnader i barns olika förutsättningar att tillgodose sig kunskap. I Skolverkets senaste version av utbildningsväsendets nationella digitaliseringsstrategi står att det kompensatoriska uppdraget ”är av betydelse för utvecklingen av digital kompetens, eftersom det förekommer skillnader i till exempel behov, användningen av och tillgången till digitala lärresurser” (Skolverket, 2022). Det innebär att den digitala kompetensen är en demokratisk fråga. I förskolan behöver vi synliggöra de demokratiska värdena i förhållande till användandet av, och kunskapen om digitala verktyg i en samtid där tekniken förmänskligas genom till exempel röststyrda assistenter och interaktiva leksaker.

I förskolan, som är det lilla barnets allra första möte med utbildningsväsendet, blir det viktigt att borra i demokratibegreppet för att förstå hur den digitala kompetensen kan göras likvärdigt tillgänglig för alla barn.

Kunskap idag och i framtiden

I mitt uppdrag har jag fått möjlighet att begrunda komplexiteten att vara grundad i våra demokratiska principer och värden samtidigt som våra värden faktiskt riskerar att förskjutas. Vi verkar i en tid av progressiv digitalisering av hela vår omgivning, när omvärldsläget på olika sätt har satts i kraftig gungning. Hur värnar vi som människor om förslagsvis frihet som demokratisk princip samtidigt som AI i form av tex ChatGPT, utifrån sina återskapande och rekonstruerande funktioner kanske formulerar en ny eller annan idé om vad frihet innebär? Hur förskjuts ramarna för hur vi formulerar innebörden av integritet som demokratisk princip när vi samtidigt är i färd med att effektivisera våra liv med hjälp av olika former av artificiell intelligens så som GPS, digitala inköpslistor, träningsvanor osv, som har full insyn i våra privatliv och levnadsvanor. Och inte minst, hur formulerar vi vikten av att samtala utifrån demokratiska värden i rörelse, i relation till digitala verktyg och artificiell kompetens när vi formulerar undervisning och lärandesituationer med våra barn i förskolan? Och hur positionerar sig vuxna i förskolan för att föregå med goda exempel och källkritiska perspektiv?

I en tid där många, allt som oftast, likställer digital kompetens med skärmtid i förskolan så känns det alarmerande relevant att resonera kring vilka vi i förskolan vill, kanske till och med behöver vara, i relation till de digitala verktygen. ”Detta förutsätter att alla i arbetslaget deltar i en aktiv diskussion om barnens lärande och om vad som är viktig kunskap i dag och i framtiden” (Skolverket, 2018) säger förskolans läroplan. Så, vad är då kunskap i framtiden?

Om adekvat digital kompetens – nu och sen

På Sundbybergs makerspace Kvasar, arbetar vi efter visionen att alla förskolor, alla pedagoger, alla barngrupper ska såväl förses med som kunna omsätta adekvat digital kompetens. Det har formulerats i ett ”kontrakt”, en strategisk utvecklingsplan för digitalisering för stadens samtliga kommunala förskolor. Förorden i utvecklingsplanen är skrivna av Sundbybergs förskolors verksamhetschef och lyder som följer: ”När förskolans didaktiska verksamhet utökades med digitala verktyg, kunde vi se hur fler barn fick tillgång till ytterligare språk och nya uttryckssätt, som ökade möjligheten till inkludering, innovation och fördjupad förståelse för olika fenomen. Förmågor som kommer vara avgörande för framtiden. Vi rustar för den!”

Komplexiteten i uppdraget ligger i att rusta för en framtid som vi egentligen inte vet så mycket om vad gäller just digitalisering, varför verktyg för navigering inom fältet adekvat digital kompetens blir så värdefulla.

Att alla barn och elever under sin skoltid utvecklar digital kompetens är i högsta grad en demokratifråga eftersom det är en förutsättning för att aktivt kunna vara en del av samhället och förebygga utanförskap. Douglas Rushkoff (2019) resonerar kring hur digitala medier isolerar människor snarare än att föra oss samman i sociala sammanhang. Han ifrågasätter huruvida AI kan föra oss närmare varandra eller om det snarare fjärmar oss från mänskliga kontakter?

Om vi ser på utvecklingen av till exempel självscanningskassor i storstäder, där vi slipper trängas, slipper ta ur hörlurarna och kan bara fortsätta vara i vår egen bubbla. Vi blir i princip oberoende av att upprätta kontakt med kassa -eller butikspersonal. Vad händer med vår tilltro till värdet i det mellanmänskliga när vi väljer de digitala assistenterna och/eller AI framför mänsklig kontakt?

Samtidigt som AI-robotar tex kan hjälpa oss att effektivisera arbetet inom sjukvården genom att till exempel avläsa resultat av skiktröntgen med minst samma träffsäkerhet som erfarna läkare, så kan samtidigt gpt-chatbotar tillhandahålla detaljerade svar på komplicerade frågeställningar och matematiska uträkningar, eller formulera hela uppsatser. Jag kommer inte ta ställning till här vad som är bra eller dåligt. Men jag vill med ljus och lykta lysa på varför teknikens framfart ger förskolan minst sagt goda skäl till att redan i tidig ålder lägga grunden för en källkritisk förmåga och en adekvat digital kompetens.

Liksom Douglas Rushkoff (2019) i sin liknelse med vem som sitter i bilens förarsäte och avgör styrfart så tänker jag mig att det metaforiska digitaliseringståget går. Vare sig vi vill eller inte. Och det är ett höghastighetståg. Så måste vi ställa oss frågan: vilken tågvagn vill vi sitta i? Föredrar vi att sitta i första klass med möjlighet att knacka på dörren in till förarhytten? Eller vill vi fortsätta bara hänga med och låta andra bestämma fart och riktning? I förskolan har vi, i teorin, faktiskt möjlighet att åtminstone välja riktningen. Vi har möjlighet att ge barnen en utbildning som bygger utifrån att samverka med digitala verktyg och innovera utifrån kompetensen likväl som att bygga förmågan att kunna bedöma huruvida digitala verktyg behövs eller inte givet en specifik situation. Det vill säga att bygga en inneboende förmåga att se värdet och kraften i de mellanmänskliga processerna.

Ta till exempel förmågan att kunna resonera och problemlösa genom att pröva egna och andras teorier. I förskolans läroplan står det att ”Utbildningen ska uppmuntra och utmana barnen att pröva sina egna och andras idéer, lösa problem och omsätta idéerna i handling” (Skolverket, 2018). Mitchel Resnick (2019) menar att lärandet i de kognitiva processerna som uppstår när, säg två barn resonerar hur ett klosstorn bör konstrueras för bästa möjliga hållbarhet, är helt avhängigt just det mellanmänskliga mötet och kan vare sig för -eller efterkonstrueras och inte heller effektiviseras med hjälp av robotar eller andra digitala verktyg. Det får mig att fundera kring hur vi, i förskolan kommer se på dialogen och det mellanmänskliga resonerandets kraft när vi tänker om kunskap i framtiden, utifrån tanken om att framtiden är AI? Ponera att framtidens kunnande innefattar AI-assistenter som tillhandahåller ritningar på avancerade klosstorn. Kan det i så fall innebära att vi då tänker annorlunda om delaktighet och inflytande som demokratiska värden? Att de byter skepnad? Kanske är det så, att vi, barn och vuxna, som ägare av demokratin också aktivt behöver förvalta och skydda den.

Gör en oljemålning på ett tåg som åker på en räls genom gönskande skogar och ett vattenfall. DALL-E2

En akvarellmålning av ett tåg som åker på räls över en äng. DALL-E2 — Gör en oljemålning på ett tåg som åker på en räls genom gönskande skogar och ett vattenfall. DALL-E2

Vägval för förskolan

Den här texten syftar inte till att bidra till ett perspektiv av armageddon, utan för att lysa på att vi har möjlighet att vara med och forma tillblivandet av framtidens förskola genom aktiva val. Vi kan vara med och välja riktning! Vi kan avgöra om vi vill äga våra demokratiska värden samtidigt som vi samverkar med och kring den innovativa teknik som vi redan nu lever bland och med. Silvia Edling skriver om demokratidilemman i läraruppdraget (2016) och menar att utbildningen behöver kontinuerligt vara uppmärksam på hur olika demokratiska procedurer påverkar människornas livsmöjligheter (Nilsson & Örberg, 2020.). De demokratiska procedurerna kan och kommer att utmanas i en tid där AI-robotar integreras i våra arbetsliv och utbildning, såväl som i våra hem. Det är vår nyfikenhet och vilja att lära och ställa om som kommer att bestämma graden av vår resiliens. På den specifika punkten vill jag påstå att vi har massor att lära av barnen.