Eva Tuvhav Gullberg är konstnär, ateljerista och utbildare. Hon kommer att skriva återkommande tänkvärda inlägg under rubriken ESTETIK & TEKNIK på Kvasars blogg. Här finns hennes presentation och här hittar du alla hennes inlägg.
Avdelning Staren är på väg till skogen. Barnen går två och två. På trottoaren, över gatan, ner på grusvägen mot båtklubben och skogen går de på led.
Vid båtupplägggningsplatsen har båtarna klivit ur sitt vinteride och makat sig ner i viken. Allt de lämnat kvar är en oändlig grusplan av tomhet. Vi släpper på ledet. Som en svärm drar barnen tvärs över planen mot skogen. Alla utom en – Molly. Hon står halvböjd i en fryst position med ansiktet vänt mot marken.
Efter ett tag plockar hon upp nåt, går sakta framåt, scannar med sökande blick. Hon hittar en rostig skruv, ett blått kolapapper, en rund metalldel, en halv pensel. Till slut är händerna fulla och hon tittar vädjande på en av pedagogerna som dröjt sig kvar med Molly. De andra har nått skogsbrynet och ropar Skynda er! Kom nu! Men Molly har inte bråttom. Hon har precis upptäckt en ocean av möjligheter.
Reflektion
Här slutar berättelsen. Den skulle kunna fortsätta med en rad olika utgångar beroende på reaktionerna från omgivningen. Det finns inget facit hur vi ska göra en i sån här situation. Det krävs beprövad erfarenhet, kunskap, en läroplan i ryggraden och fingertoppskänsla för att väga olika sätt att hantera situationen för att sedan prioritera och handla. Efteråt kan vi pedagoger använda situationen för att lära oss något om hur vi kan förbättra verksamheten och möta Mollys behov.
Invändningarna kan vara många: ”Det finns vassa kanter på kapsylen. Grejerna är smutsiga. Vi har bråttom till skogen! Tänk på de andra barnen!”
Vi varken vet eller förstår varför Molly så gärna vill ha de här sakerna med sig. Är det inte bara ett konstigt infall?
Infall – Initiativ – Idé – Intuition
Kanske hon själv inte vet varför. Hon bara dras till dem, just för de är möjligheter. De bryter av mot kaplastavarna, mikroskopen, legot, de vackra projiceringarna som finns på förskolan.
Vi vet inte men vi behöver respektera initiativet att samla de här sakerna. Kanske hon behöver möta en pedagogs intresse och förundran. Kanske behöver de ligga till sig i en burk några dagar innan hon vet vad hon vill göra med dem. Kanske bara de ska finnas för formens skull. Eller som minne av upptäckarglädjen just då.
Lusten, upptäckarglädjen, dragningskraften, infallet kan vara en början till en akt av kreativitet. De finns just ofta i det där oförståeliga, icke-logiska. Att i det läget fråga ”Vad ska du ha det till?” och ”Vad har du tänkt bygga av det?” är som att fråga en forskare hur det färdiga resultatet ser ut forskningsarbetet pågår.
Att få ett infall, ta initiativ är ett litet frö, en liten planta som vi behöver vårda och vattna med uppmärksamhet och respekt för att stärka barnets förmåga till att lita på sin egen intuition och beslutsförmåga.
En upphittad obetydlig manick kan komma att behövas nån gång – kanske inte – men den rymmer en ocean av möjligheter. Så ser samlarens hjärna och hjärta ut – jag vet!
Utmaningen
Två utmaningar – en för arbetslaget och en för barngruppen
Utmaning 1 – Slutet på berättelsen
Fundera för dig själv eller diskutera i ditt arbetslag: Vilka olika scenarier kan ni komma på som en fortsättning på berättelsen. Diskutera deras eventuella effekter och konsekvenser. Vilket är ert önskescenario om ni fokuserar på kreativitet?
Utmaning 2 – Sakletarna
Den här utmaningen kan göras om så den passar er situation bäst. Ibland kan det vara bra med en ram för kreativiteten, ibland inte. Syftet är att träna upp förmågan till att våga ta vara på infall, ta initiativ till en idé och se vart intuitionen leder.
- Nästa gång ni går på promenad har alla barn fått med sig en liten fin burk. I den ska de lägga små föremål de hittar, max 10 st.
- Tillbaka på förskolan skapar ni en utställning tillsammans med barnen så var och ens små föremål får en plats. Bjud in föräldrar, en annan avdelning, bjud på lite frukt och dricka. Låt besökarna använda luppar och digitala mikroskop för att undersöka föremålen.
- När utställningen är över fråga barnen vad de vill göra med föremålen, vill de skapa något? Kan det bli delar till en robot, en skulptur i lera som kombineras med föremålen eller ingå i något projekt ni jobbar med?
- Återanvändning. Naturföremål kan få komma tillbaks till naturen. Andra smådelar kan ingå i loose-parts-samlingen. Hur kan alla föremålen få ett nästa liv? Diskutera med barnen.
LYCKA TILL!
Inspiration
Fundera och kommentera gärna här eller till min mail eva@tuvhav.com
Följ mig på Instagram @tuvhav och @sinneslabb
eller kolla in min hemsida www.tuvhav.com.
Eva Tuvhav Gullberg
Tack! Det här känner jag skulle vara roligt att göra tillsammans med barnen på förskolan.
Den tanken att barnet vill plocka och samla möjligheternas saker är viktig!
Det är så roligt att hitta något som kanske kan bli något.
Går man i mindre grupper kan alla barnen i den gruppen plocka sina fynd. Klart svårare om det är en stor grupp. Ofta ligger sakerna kvar till nästa gång, men det är klart man vill helst ta dom med på en gång.
Tack Eva för ditt tänkvärda bidrag här! Vill följa dig!
Vad kul Maria!
Väldigt intressant Eva!
Varför har vi vuxna så bråttom på förskolan? Tänk att Molly hade chansen att undersöka det som hon ville…